Teckenspråket

Skriv ut

Om teckenspråk

Enligt Handikapputredningen (SOU 1991:97) finns det totalt mellan 8 000 och 10 000 personer  i Sverige som är födda döva eller som blivit döva under barn- och ungdomsåren och som är beroende av teckenspråk men någon säker statistik finns inte.
Att kunna kommunicera står i centrum för allt språklärande. Teckenspråk är ett språk med egen grammatik, eget ordförråd och egna kulturella drag. Det är ett visuellt språk som produceras med händerna, ansiktet och kroppen. Den som tillägnar sig kunskaper i teckenspråk lär sig samtidigt ett nytt sätt att kommunicera eftersom regler för turtagning och återkoppling är annorlunda än i talade språk.

Ytterligare en skillnad jämfört med andra språk är att teckenspråk saknar skriftspråk. Det betyder att möjligheterna till självstudier är begränsade. De teckenspråkstexter som finns på video är av ringa antal jämfört med det stora utbudet av litteratur i olika former.

(Från Skolverkets föreskrifter om kursplaner och betygskriterier för kurser i ämnet teckenspråk för hörande i gymnasieskolan och inom gymnasial vuxenutbildning)

Utdrag från utredningen Teckenspråk och teckenspråkiga (SOU 2006:54):

"Tecknade språk består liksom talade språk av en uppsättning konventionella symboler, ett ordförråd (lexikon), och av ett system med regler för symbolernas användning, en grammatik (Bergman, B. & Nilsson, A-L. 1999). Tecknade språk skiljer sig härvidlag inte från talade språk och uppfyller därmed alla de krav som kan ställas på självständiga språk (SOU 2006:29). Det tecknade språket har idag inget skriftspråk.

Tecknade språk skiljer sig däremot från talade språk främst därigenom att det förmedlas gestuellt-manuellt och inte oralt. Genom att det tas emot visuellt via synen och inte via hörselsinnet. Tecknade språk skiljer sig även från talade språk genom att de, liksom merparten språk av de drygt 6 500 olika språk (SOU 2002:27) som talas världen över, saknar skriftspråk.

Till skillnad från talade språk överförs oftast inte tecknade språk från föräldrar till barn, från generation till generation. Flertalet döva barn föds in i familjer där föräldrarna är hörande och använder talat språk. Föräldrar som inte har kunskaper om och som därför inte behärskar det enda språk ett dövt barn kan ta till sig - tecknat språk. Språkutvecklingen hos barn beroende av teckenspråk för sin kommunikation skiljer sig därigenom i flera olika avseenden från språkutveckling hos barn som genom naturlig inlärning successivt tillägnar sig det språk som talas av föräldrarna.

Tecknade språk och talade språk är skilda språk. Den tvåspråkighet som eftersträvas för döva barn och många hörselskadade barn är inte helt jämförbar med annan tvåspråkighet. Den uppstår till skillnad från annan tvåspråkighet inte spontant. De båda språken, det tecknade språket och majoritetssamhällets språk, fyller olika funktioner. Teckenspråket är det språk som är redskap vid inlärning av kunskaper och som används vid direkt kommunikation med andra, medan majoritetsspråket primärt fyller en läs- och skriftfunktion. Det är via teckenspråket och i kontakter med andra som behärskar detta språk som barn, ungdomar och vuxna beroende av teckenspråk för sin kommunikation utvecklas socialt och emotionellt.

Teckenspråkiga utgör i alla länder en minoritet bland majoriteter med talat språk. På samma sätt som övriga språkliga minoriteter behöver de vara tvåspråkiga för att kunna delta i samhällslivet på samma sätt som andra. [---] En annan skillnad gentemot annan tvåspråkighet är att teckenspråkigas tvåspråkighet är att beskriva som monokulturell genom att de olika tecknade språk som förekommer världen över är inhemska språk som i huvudsak förmedlar samma kultur som talade språk i landet. Samtidigt som teckenspråken förmedlar landets gemensamma kultur bildar teckenspråkiga en språkgemenskap med en egen unik historik och med gemensamma erfarenheter av ett språkligt utanförskap. Härigenom utgör de en inhemsk minoritet i majoritetssamhället." (sid 65-66)

"Av två skäl har strävandena efter inkludering uppenbara begränsningar när man diskuterar teckenspråkigas rättigheter. För det första är döva och vissa som är dövblinda, vuxendöva, hörselskadade eller språkstörda beroende av tecknat språk för sin kommunikation.

Därmed kan inte deras behov inte tillgodoses i en miljö där möjligheterna till interaktion med andra förutsätter att man kan tillgodogöra sig talad information. För det andra har riksdagen år 2005 som ett av målen för den svenska språkpolitiken slagit fast rätten till modersmål. Begreppet modersmål innefattar också det som ibland kallas för förstaspråk eller primärspråk. I det perspektivet spelar det ingen roll om personer som är teckenspråkiga kan använda sig av annat språk än teckenspråk i sin kommunikation med andra. Teckenspråkiga har i likhet med andra med annat modersmål än svenska, fått rätt att använda och utveckla sitt modersmål. Denna rätt har de oavsett om de på grund av dövhet eller hörselskada är att betrakta som funktionshindrade eller inte." (sid. 46)

(Från SOU 2006:54 Teckenspråk och teckenspråkiga som kan laddas ned från Regeringskansliet.)